Att bli chef sker genom att en organisation tillsätter en position som ska managers andra människor. Detta kan göras på väldigt många sätt och vanligast för en transaktionell chef är den berömda morot och piskan, eller i sämsta fall ”management by fear”, dvs med hot driva sin personal mot ett mål eller krav.

Däremot att vara ledare kommer från de anställda, dvs att de ser upp till deras ledare och följer henne eller honom i de förväntningar grupps har fått.

Detta kan låta självklart och mycket enkelt, men faktum kvarstår att vi fortfarande har kvar ett ledarskap från 1950-1960 tal.

Varför är det så kan man undra när allt annat gått framåt så snabbt och utvecklats? Jag tror inte att det är utvecklingen som saknas. Den finns i t ex Utvecklande Ledarskap (UL) som Militärhögskolan utbildar i och som jag själv jobbat med i även 10 år nu.

Nej, det handlar nog att vi kommit i gamla hjulspår, och tror att en person med ”kraft i nyporna” och som inger stor respekt (oftast pga att personalen är rädd för dem) är en bra chef. Jag tror inget kan vara mer fel…

Jag har under mina år jobbat istället med att utveckla personal och därigenom också verksamheten. Ok, det tar lite längre tid, men ger en mycket större hävstång än om du som chef håller din personal under hot.

Enligt min erfarenhet får jag ut mellan 200-300% mer av personalen än om jag skulle välja en mer transaktionell ledarstil. Men samtidigt innebär det inte att de jobbar hårdare, utan de jobbar smartare och i team. Det är det som är själva grunden för en god ledare.

Jag hoppas att vi får en förändring på hur vi ser på ledarskapet i Sverige mycket snart, eftersom vi inte kan konkurrera med länder som Kina och Indien vad gäller produktion/tjänster. Sverige måste fortsätta sitt försprång på high-tech och innovation. Men för att det ska finnas en grund för det – behövs gott ledarskap!

Att det ska vara så svårt att få till denna kulturförändring! Eller vad tycker du?

Talangbanken – Låt arbetsgivaren hitta dig