Den alpina skidåkningens historia börjar när den svenska polarforskaren Adolf Nordenskiöld landstiger på Grönland år 1883 (artikel i SvD 2014-02-09 frilandsjournalist Gunnar Andersson, kultur sidorna 6-7). Innan hade omvärlden aldrig hört talas om skidåkning, inte ens i Alperna. Samerna Paava-Lars Nilsson Tuorda och Anders Rassa, som är med Adolf, åker 230 km på 57 timmar vilket är en på kort tid över snö på denna tid. Reaktionen låter inte vänta på sig, det anses omöjligt och världen häpnar. Eftersom ingen tror på honom gör han ett av världens första skidlopp från Jokkmokk till Kvikkjokk och tillbaka (ungefär samma sträcka som på Grönland). Nilsson Tuordas segertid imponerad än idag – 21 timmar och 23 minuter.

I Norge följer Fridtjof Nansen utvecklingen noga och han skriver ett helt kapitel i sin storsäljande bok “På skidor genom Grönland” där illustrationerna visar hur de dessutom åker kontrollerat utför stupande fjäll.

Personen som noga läser Nansens bok är Henry Lunn i Storbritannien. Han säljer järnvägsresor till Alperna. Lunn vill få fart på vinterhalvåret och testar en skidresa till Chamonix i Frankrike 1898 och det blir succe! Skapar en exklusiv medlemsklubb “The Public Schools Alpine Sports” med överklass med rätt bakgrund och utser Roberts of Kandahar som vice ordförande. Han är 70 år och kommer aldrig åka skidor, men han är en krigshjälte och all skidutrustning namnges efter honom därefter. Än idag finns tävlingar som bär namnet Kandahar på äldre skidorter i Alperna. Hur märkligt det än låter så var skidåkning helt okänt i Alperna. Brittiska överklass utvecklade Schweizarna kälkar till rodel, bobsleigh och skeleton (över 100 km/tim). Henrys son Arnold Lunn kommer att viga sitt liv åt den alpina sporten, och första slalom och störtlopps tävlingar sker 1922.

Österrikaren Hannes Schneider från Sankt Anton gjorde att alpina skidåkningen spreds och moderniserar samt systematiserar en åk teknik som än idag används, så han brukar kallas “världens skidlärare”.