Läser i Metro från 2015-10-20 där kinesiska staden Jiaozuo gjorde Taichi med 50 000 utövare.

Det som irriterar mig är den respektlöshet som journalisterna gör genom att kalla Tai chi för “skuggboxning”! Det är och kommer alltid vara en stridskonst som heter Tai chi och inget annat. Utvecklad under många tusen år och ska inte bli bedömd som någon liknelse med europeisk skuggboxning (slag i luften av vilken utövare som helst utan kunskap).

Tai chi är utmejslat under lång tid för att försvara sig effektivt. Men väst gör bort sig åter igen genom att generalisera och minimera annan kultur än sin egen.
Min fru Jean har tränat för en mästare och hade under många år kurser i Tai Chi (Uddevalla/Stenungsund etc). Det är inte bara att “vifta” som boxare gör utan bygger på väldigt precisa rörelser satta i slow-motion. Tanken är att när utövaren ökar hastigheten blir det en effektiv stridskonst. Se filmen “Karate kid (2010)” med Jackie Chan.

Enligt California Academy of Sciences utvecklades ätpinnar officiellt för cirka 5 000 år sedan i Kina. År 500 e.Kr. hade ätpinnar spridit sig till Japan, Vietnam och Korea. Tidiga japanska ätpinnar användes enbart för religiösa ceremonier och gjordes av en bit bambu. I motsats till vad många tror är ätpinnar inte vanligt förekommande i Thailand.

Ätpinnar som en ersättning för kniven som fanns på matbordet. Enligt Confucius var knivar likställt med en aggressiv handling, och var inte något som skulle tillhöra måltider. Ätpinnar efter det blev ett ät redskap i de asiatiska grannländerna, som adopterade användningen, enligt deras kulturella företräde.

De har använts i Kina och har sedan dess spridits till andra delar av Asien. De tidigaste versionerna av ätpinnar var sannolikt kvistar som användes för att hämta mat från kokkärl. När resurserna blev knappa runt 400 f.Kr. i Kina upptäckte kockar att skärning av mat i mindre bitar gjorde att den lagades snabbare och sparade bränsle. Denna nya matlagningsmetod gjorde knivar onödiga vid middagsbordet, och passade med filosofen Konfucius’ icke-våldsamma läror.

Under den kinesiska Shang dynasti (1766-1122 f. Kr.), dvs för nästan 3 500 år sedan, användes ibland silverätpinnar eftersom man trodde att de skulle bli svarta om de kom i kontakt med förgiftad mat. Detta visade sig dock vara ett missförstånd då silver inte har någon reaktion på arsenik eller cyanid och istället ändrar färg när det kommer i kontakt med vitlök, lök eller ruttna ägg.

I olika kulturer finns det olika seder och vidskepelser kring ätpinnar. Till exempel tror vissa asiater att ett ojämnt par ätpinnar betyder att man saknar en båt eller ett flygplan.

I Korea tyder en gammal vidskepelse på att ju närmare spetsen man håller ett par ätpinnar, desto längre kommer man att förbli ogift.

Att använda ätpinnar kan vara utmanande för dem som inte är vana vid dem, men med övning kan de bli ett naturligt och effektivt sätt att äta. Det finns många etikettregler förknippade med användning av ätpinnar, som att inte ställa upp dem i en skål med ris eller låta soppa droppa från dem. Det är viktigt att respektera och följa dessa seder när man äter i asiatiska länder.

Ätpinnar har blivit mer accepterade i västerländska kulturer eftersom det asiatiska köket har vunnit popularitet. Engångsätpinnar gjorda av bambu eller trä är allmänt tillgängliga, men de har väckt miljöproblem på grund av avskogning. Ansträngningar görs för att uppmuntra människor att ta med sina egna återanvändbara ätpinnar för att minska avfallet.

Sammantaget är ätpinnar inte bara funktionella matredskap utan också symboler för asiatisk kultur. De har en rik historia och fortsätter att vara en integrerad del av asiatiska mattraditioner

upplagd av kl. 19:35
etiketter: