Nu var det ett tag sedan jag bloggade, men reflektioner är ju något som ofta pågår i min hjärna kontinuerligt. Jag har till och med ett avsnitt på denna websida som heter “Perrong reflektion“, en Facebook grupp (blog/vlog) med samma namn samt en YouTube kanal där alla vlog poster finns.

Det som nu hände, 2019-12-01 var att min far lämnade oss. Lite av en chock faktiskt. Han hade fått nytt boende på ett gruppboende med en lägenhet med två rum och kök. Han hade en del krämpor men efter att ha fyllt 88 år och det var inte värre än något annat. Han var en riktig kämpe, så när sjukhuset ringer och säger att han varit inne på kontroll och vid ett fall skadat höften reflekterade jag inte mer än att få reda på om han var ok? De sa att han opereras omgående för att minska risken. Lång historia kort, allt slutar med att hans kropp inte orkar starta upp igen efter operationen och hans kropp lägger av. Så fyra dagar senare lämnar han jordelivet en kall decemberdag. Chockad över det som hänt naturligtvis men jag försöker se det positiva, dvs att han fått ett bra liv.

…men vart tar själen vägen egentligen?

Även om jag inte är religös så funderar jag en del på detta. Det som närmast liknar religon för mig har varit buddismen (som egentligen inte har Gudar). Något som jag tycker är logiskt, utan vi har bara den tid som vi har på jorden och behöver göra det bästa av den för att sedan återfödas. Spännande tanke enligt mig, och en bra moralisk kompass tänker jag.

Återfödelse även kallat reinkarnation

Lagen om karma innebär med andra ord att omständigheter i tidigare liv avgör i vilket slags kropp själen/jaget senare reinkarneras (återföds). Något som buddhismen säger är att det ständiga förloppet av återfödelse (samsara) betraktas som något plågsamt som man bör befria sig från.

Efter flera månader har detta faktum att nu båda mina föräldrar lämnat detta jordeliv… eller har de det? Finns de kvar som någon typ av energi? Eller försvinner man bara när man dör. Fy vad trist i så fall. Jag kan vara lite imponerad av de som verkligen tror t ex någon av de större religionerna, men samtidigt fundera på om det bara är balsam för själen. Det är ju ganska enkelt att ta till sig en religon och sedan ”följa manualen”.

Det finns många kloka och smarta människor som jag värderar samt aktar högt som är religösa, men det har aldrig varit något för mig. Jag har verkligen försökt! Mamma och pappa var (troligen) kristna även om vi inte pratade om det hemma eller gick i kyrkan på söndagar. Mamma ville att jag skulle konfirmera mig. Kände väl mig inte så motiverad, men eftersom jag är en mycket nyfiken och öppen för nya saker så gjorde jag det.

Jag tog till och med och gick på konfirmationsläger på Åh stiftsgård (där jag träffade Anna S och Bengt som var ledare) och senare tog jag min konfirmand i Högås kyrka. Det var bra att jag gjorde det eftersom jag nu fick marinera mig i denna tro, och när jag inte fick pusslet att hänga ihop kunde jag också inse att jag aldrig skulle bli kristen.

Tankar kring döden och vad som händer efteråt

Att förlora någon nära, som min mor och far, är en av livets mest smärtsamma upplevelser. När döden plötsligt blir en del av vår vardag tvingas vi konfrontera frågor om vad som händer efteråt. Vart går vår själ när vi lämnar denna jord? Denna diskussion har genom historien varit föremål för filosofi, religion och spekulationer.

Att förlora den sista förälderna, som i mitt fall min far, kan vara en traumatisk upplevelse som förändrar hela ens livsperspektiv. Döden är något vi alla konfronteras med förr eller senare, och det är en av de mest grundläggande och svåra aspekterna av den mänskliga existensen.

Dessa nya perspektiv utmanar traditionella religiösa uppfattningar och öppnar upp för en mer nyanserad och spekulativ diskussion om döden och dess innebörd. Men oavsett tro eller övertygelse är förlusten av en nära anhörig en påminnelse om livets skörhet och den existentiella frågan om vad som väntar oss efteråt.

En av de mest kända teorierna om vad som händer efter döden kommer från religionen. I många religiösa övertygelser tros själen leva vidare efter kroppens död.

Inom kristendomen är tanken på ett evigt liv i himlen eller helvetet central (Lewis, 1941).

Inom islam tror man på livet efter döden och att de rättfärdiga kommer att belönas med ett liv i paradiset medan de ogudaktiga hamnar i helvetet (Quran 56:27-40).

Hinduismen lär att själen återföds i olika former beroende på ens handlingar, en doktrin som kallas för samsara (Gupta, 2018).

Men med den växande sekulariseringen och ökande vetenskapliga framsteg har alternativa teorier om döden och livet efteråt framkommit. En av dessa teorier är idén om flera dimensioner eller alternativa universum, där själen kan existera på andra nivåer av verkligheten (Greene, 2004).

Andra teorier hävdar att medvetandet överlever i form av energi eller kollektivt medvetande (Talbot, 1991).

Dessa nya perspektiv utmanar traditionella religiösa uppfattningar och öppnar upp för en mer nyanserad och spekulativ diskussion om döden och dess innebörd. Men oavsett tro eller övertygelse är förlusten av en nära anhörig en påminnelse om livets skörhet och den existentiella frågan om vad som väntar oss efteråt. Med tanke på den stora variationen av tankar och spekulationer kring döden och livet efteråt är det uppenbart att det inte finns någon universell sanning som alla kan enas om.

Istället är det en fråga som berör våra mest grundläggande existentiella frågor och som varje individ måste utforska på sitt eget sätt.

Källor:

Greene, B. (2004). The Fabric of the Cosmos: Space, Time, and the Texture of Reality.
Gupta, S. (2018). Karma and Rebirth in Hinduism. Journal of Religious Ethics, 46(2), 207–238.
Lewis, C. S. (1941). The Problem of Pain.
Quran 56:27-40.
Talbot, M. (1991). The Holographic Universe.